Standarder – bra för dig
Konsumentverket har alltsedan det bildades 1973 arbetat med frågor som rör konsumentsäkerhet. Redan vid mitten av 1970-talet påbörjades utvecklingen av säkerhetsriktlinjer för bland annat flytvästar, rid– och skidhjälmar och senare även för leksaker och cykelhjälmar. Riktlinjerna tillkom efter ett omfattade utredningsarbete och efter förhandlingar med näringslivet. Som ett resultat kom mängder av produkter på marknaden att märkas med texten ”uppfyller Konsumentverkets krav på säkerhet och funktion”.
Produktsäkerhetsarbetet blev därmed allmänt känt och detta samt ett svenskt ordförandeskap under 20 år i OECD:s produktsäkerhetskommitté gav Sverige ett internationellt rykte av att ställa höga säkerhetskrav på varor. När EES-avtal och senare en eventuell anslutning till EG kom på tal blev det angeläget att engagera sig i det europeiska standardiseringsarbetet för att försvara de svenska säkerhetskraven. Konsumentverkets produktsäkerhetsarbete har alltid utgått från behovet av att minska antalet produktrelaterade olyckor i samhället och att konsumenterna ska kunna lita på att produkterna och tjänsterna på marknaden är säkra. Efter EU-anslutningen fick standarder och arbetet med standardisering en ny och väsentligt mer omfattande dimension. Den fria rörligheten av varor och tjänster utgör två av de fyra hörnstenarna i den inre marknaden och där fyller standarder en viktig funktion.
Vårt nuvarande arbete med standardisering bygger i allt väsentligt på erfarenheterna från de senaste 20 åren. Barnsäkerhetsfrågorna är viktiga för mig och har alltid varit ett centralt tema i alla prioriteringsdiskussioner. Grunden i ett proaktivt säkerhetsarbete är att vi deltar i standardiseringsprojekt rörande leksaker, lekredskap för hemmabruk, barnmöbler och en mängd olika barnomsorgsprodukter tillsammans med personlig skyddsutrustning för barn och ungdom. Standarder kompletterar lagstiftningen inom produktsäkerhetsområdet så att en produkt som uppfyller en harmoniserad standard också uppfyller kraven i direktiv och nationell lagstiftning. Detta är en förenkling och en fördel för tillverkare, importörer och andra näringsidkare som kan få ett tydligt kvitto på om en produkt får tillhandahållas på marknaden. Men standarder är upphovsrättsligt skyddade och ägs av nationella standardiseringsorgan. Man måste alltså betala för att få tillgång till en standard. Det är visserligen frivilligt att använda standarder, men i praktiken är det svårt för mindre företag att säkerställa att man uppfyller kraven på annat sätt. Att man då måste betala för att få reda på vilka säkerhetskrav som ställs tycker jag och många andra med mig är lite märkligt. Det är heller inte alla små företag som har resurser att köpa in de standarder som behövs.
Jag anser att det finns flera skäl till att även i fortsättningen delta aktivt i standardiseringsarbetet. Det är en styrka att ha medverkat vid utvecklingen av en standard för att fokusera på de viktigaste säkerhetsaspekterna vid efterföljande marknadskontroller. Erfarenheter från kontrollerna kan återföras på ett konstruktivt sätt vid framtida revideringar av standarderna. Det är dock inte nödvändigt att tillsynsmyndigheten måste ha den detaljerade kunskapen från standardiseringsarbetet för att genomföra effektiva marknadskontroller. Vi har genomfört en rad tillsynsinsatser på områden där verket inte deltagit i bakomliggande standardisering. Erfarenheter från tillsynen kan återföras till de intressenter som svarar för revidering av en gällande men bristfällig standard. Vår erfarenhet är dock att det är en fördel att ha en gedigen erfarenhet från standardiseringsprocessen för att tolka standarder även på andra områden, bedöma provningsprotokoll liksom för att konstatera brister i en gällande standard. God kompetens från standardiseringsområdet gör också att möjligheterna att hävda krav på förbättringar av en standard blir betydligt större.
Men jag ser också utmaningar. Med globaliseringen ökar utbytet både kulturellt och inom handeln och vi ser ett ökat engagemang inom standardiseringen från asiatiska länder som ofta kan ha en annan syn på säkerhet än vi i Europa. Det är resurskrävande för en liten svensk myndighet att arbeta globalt och det finns mycket att prioritera. Hur ska vi då på bästa sätt kunna hävda de landvinningar vi gjort för produktsäkerheten i Europa?
Jag vill avsluta med att uppmuntra fler svenska deltagare i standardiseringsarbetet, både från näringslivet samt myndigheter och konsumentorganisationer. Det skulle gynna den fortsatta utvecklingen mot säkrare konsumentprodukter, inte bara på den inre marknaden utan också globalt. Min förhoppning är även att standarder på sikt kommer att erbjudas kostnadsfritt.
Gunnar Larsson, Konsumentverket