GD-bloggen

I Sverige finns inte, och antagligen inte i något annat land heller, någon lag som säger att jag som privatperson ska läsa all information som följer med en produkt som jag köpt. Och det är tur. Inte ens den som arbetat med varors säkerhet och marknadskontroll i många år nagelfar alltid alla dessa lappar, häften och påklistrade instruktioner som privatperson. Vissa instruktioner är det nog nästan ingen som läser.

Allra minst benägna är vi nog att läsa instruktioner för produkter som vi använt ända sedan vi var barn. Vi vet hur en brödrost, en cykel, en dammsugare och ett värmeljus fungerar. Eller när tittade du senast på instruktionerna för hur du tänder och släcker ett värmeljus? Instruktioner kan innehålla självklarheter som gör att man nästan känner sig förolämpad om man väl läser igenom dem.

Det finns förstås lägen när de flesta av oss tar oss samman och börjar bläddra i bruksanvisningen. När det blir delar över vid monteringen av möbler eller när man ska skapa en tidsinställd inspelning i den nya digitalboxen kan den mest förhärdade instruktionsvägrare börja läsa på.

Konsumentverket är marknadskontrollmyndighet för personlig skyddsutrustning för privat bruk och här ska, som på de flesta andra områden, produkten alltid åtföljas av en bruksanvisning. Den som ska använda utrustningen behöver läsa igenom den för att få bästa möjliga skydd när utrustningen används. Men användare av personlig skyddsutrustning skiljer sig inte från andra människor. Man läser instruktioner slarvigt eller inte alls – Hur svårt kan det vara att sätta på sig en hjälm? – och till synes överdrivna och orimliga förmaningar hoppas över. Med kännedom om oss själva och vår omgivning, är den enda rimliga slutsatsen att produkter ska ha så mycket inbyggd säkerhet som möjligt, för att minska risken för skador.

Riktigt skarpt läge blir det när det visat sig att mängder av uppblåsbara flytvästar på marknaden har problem med att gaspatronen gängar ur under användning. Trots att västarna klarar provningen kommer många inte att ge någon flytkraft. Den tekniska kommittén inom Europeiska standardiseringsorganisationen, CEN, dominerad av tillverkare och anmälda organ, anser att problemet är att användaren inte följer instruktionerna. Det står i nästan alla instruktioner att man ska kontrollera utrustningen innan den används. – Och det förstår väl vem som helst att man ska ta isär och kontrollera sin uppblåsbara flytväst, och packa om den om nödvändigt, innan man kliver ut på bryggan. Varje dag. Eller?

Den uppenbara lösningen, kravet att patronen säkras så att den inte kan gänga ur, vill man inte veta av från den tekniska kommitténs. Sverige har genom Arbetsmiljöverket riktat en formell invändning mot standarderna. Invändningen har stötts och blötts en längre tid, men ska nu upp till beslut. Jag har goda förhoppningar om att övriga medlemsstater ställer sig på Sveriges sida i denna viktiga fråga. Åtminstone om frågan hanteras av vanligt folk, användare som du och jag, som vet hur man brukar förhålla sig till bruksanvisningarna.

Förresten, det där med värmeljuset. Många värmeljus är försedda med en instruktion att de inte ska blåsas ut, utan släckas med ljussläckare, en skäppa. Att blåsa ut ljuset kan medföra olika risker. Men jag tror att vi fortsätter blåsa. Även om vi mot förmodan sett instruktionen. Det vore nog bättre om ljustillverkaren ser till att ljuset tål att blåsas ut. Att blåsa ut ett ljus får nog anses vara rimligt förutsägbar användning.

Cecilia Tisell, Konsumentverket

I vår utveckling som ledde till att Elsäkerhetsverket utsågs till Sveriges Modernaste Myndighet 2017 konstaterades för några år sedan att vi hade bristande ”kundfokus” i verksamheten. Vi har egentligen inte kunder men har ett antal viktiga målgrupper för vår verksamhet: elinstallatörer, elinstallationsföretag, anläggningsinnehavare och när det gäller marknadskontrollen – aktörer. Dessutom vänder vi oss numera i högre grad än tidigare till allmänheten, som också behöver ha vissa grundläggande kunskaper om elsäkerhet.

Om vi ser närmare på marknadskontrollen har den traditionellt inriktats på olika produktområden, där vi med stor framgång har identifierat produkter med elsäkerhetsbrister eller EMC-brister. Vi har nu gått ett steg vidare och analyserar om det finns olika risker i olika grupper av aktörer. Produkter som innehåller elteknik säljs på alla möjliga stället: i elbutiken, i stora varuhuset, i livsmedelsaffären, på torghandeln, i möbelaffären, i leksaksaffären och inte minst på nätet. Många av de brister vi upptäcker är väldigt grundläggande – produkten uppfyller inte de säkerhetskrav som ställs eller dokumentation saknas. Det är inte osannolikt att de som säljer eller tillverkar produkter inte känner till vilka regler som gäller.

Därför har vi på Elsäkerhetsverket tagit fram en handbok om de krav som ställs på företagen och de produkter som säljs. För att underlätta arbetet för alla som tillverkar och säljer produkter har också nya verktyg och checklistor tagits fram. Med bra informationsmaterial vill vi göra det lättare för företag att förstå och uppfylla de krav som man måste när man ska sälja produkter.

“När du ska tillverka eller sälja produkter” är en handbok för alla som på något sätt tillhandahåller elektriska produkter, eller funderar på att börja med det. Där ges en översikt över vilka krav som gäller och en introduktion till hur du kan arbeta för att uppfylla dessa krav. Innehållet baseras på de särskilda produktdirektiv som omfattas av Elsäkerhetsverkets tillsyn i form av marknadskontroll (EMC, ATEX, TD, LVD och RED).

Det finns även en mall för hur man kan inventera och kontrollera sina produkter samt checklistor för tillverkare, importörer och distributörer. En lista med vanliga fel och brister hos elektriska produkter finns också. Materialet finns på Elsäkerhetsverkets webbplats, kan laddas ner gratis och vissa material kan också beställas i tryckt format.

För den som vill öka sin kunskap finns också ett utbildningsmaterial som kan användas för t.ex. internutbildning eller självstudier. Det heter ”Regelefterlevnad – ett systematiskt arbete”. Vi har också gjort broschyrer hur man ska agera när man har en produkt med brister som riktar sig till såväl köparen som säljaren.

Det finns ett talesätt att man behöver gå en mil i någon annans skor för att förstå en annan människas situation. Vad vi som myndighet kan göra är att ha en bra dialog och lyssna på dem vi möter om hur deras verklighet är. Då kan vi förhoppningsvis underlätta för dem som säljer och tillverkar produkter, så att de blir både säkra och funktionella.

Elisabet Falemo, Elsäkerhetsverket

Det senaste året har marknadskontrollarbetet främst varit inriktat på ädelmetallarbeten.

Swedac kommer den 20 april stå som värd för Ädelmetallkonventionens kommittémöte. Det är mer än 20 år sedan mötet hölls i Sverige senast, och första gången någonsin som det hålls i Stockholm. Sverige var en av initiativtagarna till Ädelmetallkonventionen, som bildades 1975.

Idag omfattas 19 länder av konventionen. Länderna har sinsemellan kommit överens om vilka regler som ska gälla för till exempel stämplar och man får exportera ädelmetallarbeten fritt mellan länderna. Handel med ädelmetaller är ett oharmoniserat område inom EU. Varje land har nationella regler om hur man ska stämpla. Reglerna skiljer sig åt och försvårar handeln. Ädelmetallkonventionen är en internationell konvention som är till för att främja internationell handel. Konventionen i sig utgör ett kvalitetsmärke och en av de främsta fördelarna är att den ökar konsumenttryggheten.

På ädelmetallområdet ser det efter flera år av kontrollaktiviteter allt bättre ut. Fler och fler handlare har kännedom om vilka regler som gäller, att föremål som saluförs måste vara märkta på ett visst sätt som garanterar finhalt osv.

Precis som hos övriga myndigheter i Marknadskontrollrådet har Swedac stort fokus på det förslag till ny marknadskontrollförordning som EU-kommissionen lämnade före jul. När det gäller marknadskontrollmyndigheternas ansvar och befogenheter välkomnar Swedac att dessa förtydligas. Det gäller till exempel förslaget att utvidga ansvaret för de grupper för administrativt samarbete som redan finns. De uppgifter som dessa grupper föreslås få förutsätter att de också får befogenheter på ett sätt som i nuvarande förslag inte är preciserat. Det finns alltså grundläggande frågor som måste lösas framöver. Det fortsatta förhandlingsarbetet kommer att bli mycket intressant.

Peter Strömbäck, Swedac