GD-bloggen

Under sommaren såg vi barn och unga glida fram på hoverboards. De smarta telefonerna låg på laddning varje ledig stund, för att vara redo för att jaga monster i spelet Pokèmon Go. Den trådlösa högtalaren spelade favoritmusiken och radioprogrammen. Robotgräsklippare gjorde att vi kunde tänka på annat.

Utvecklingen av teknik och elektronik är stark och användningsområdena blir fler. Vi får också fler trådlösa apparater, vilket i sin tur leder till en ökad användning av batterier.

Vad händer med alla dessa produkter när de är uttjänta? Idag har vi en ökande mängd elektronikavfall, och det avfallet är bekymmersamt. Det medför stora utsläpp av gifter till mark och vatten och är dessutom ett slöseri med resurser. Tänk om det mesta av elavfallet istället skulle kunna tas tillvara på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt och därmed istället ses som en resurs? Det är då jag kommer att tänka på producentansvaret.

Producentansvar innebär att den som ger upphov till en produkt ska ta kostnaderna för att samla in, återvinna och behandla avfallet som uppstår när produkten är förbrukad. Som producent räknas den som gör en produkt tillgänglig på den svenska marknaden. I producentansvaret ingår också att utforma produkten så att återanvändning och materialåtervinning främjas. Här finns ju en stor potential för producenter om det som idag betraktas som avfall istället skulle ses som en resurs.

För att kunna åstadkomma detta är det viktigt att producenter samverkar med avfallsledet för att produktutvecklingen ska anpassas till återanvändning och återvinning och för att återvinningstekniker ska utvecklas. Renare avfallsströmmar ökar chansen för att det sekundära råmaterialet ska vara attraktivt att återta till produktionsledet. Om man erbjuder elutrustning på EU-marknaden ska man också se till så att det finns information om vilka komponenter och vilket material som ingår i utrustningen och var i utrustningen som det kan finnas farliga ämnen och blandningar.

Jag tycker det är glädjande att höra alltfler använda begreppet cirkulär ekonomi. I en cirkulär ekonomi kan produkter demonteras, repareras och uppgraderas, så att de blir mer hållbara och får längre livslängd. När en produkt som har nått slutet av sin livscykel, fortsätter den att utnyttjas i ny produktion och den skapar därmed ytterligare värde.

Regeringen fattade den 28 augusti 2014 beslut om nya förordningar om producentansvar för förpackningar, returpapper och elutrustning. I korthet innebär de nya förordningarna bland annat att återvinningsmålen har höjts och att tillståndsplikt med definierade krav för insamlingssystem har införts.

I början av året redovisade Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag i anslutning till de nya förordningarna. Ett exempel på förslag i uppdraget gäller avgiftssystem för prövning och tillsyn. Uppdraget har resulterat i att från och med i år tas tillsynsavgifter ut av bland annat producenter av elutrustning. Läs mer om uppdraget kring producentansvar här.

Vi står naturligtvis inför många utmaningar när det gäller att införa producentansvaret och att gå mot en cirkulär hantering. Det kommer både att kräva nya tekniska lösningar och nya sätt att tänka. Design av produkter behöver ske utifrån miljöaspekter, vi behöver nya företags- och marknadsmodeller, nya finansieringsmetoder och sätt att omvandla avfall till resurser. Helt enkelt nya sätt att organisera samhället.

Jag har arbetat som generaldirektör för Naturvårdsverket ganska precis ett år, men under hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat med miljöfrågor i olika former. Jag noterar med glädje att vi ser många initiativ mot ett smartare och mer hållbart sätt att hantera våra gemensamma resurser. Det är den gemensamma resan framåt.

Björn Risinger

generaldirektör, Naturvårdsverket

Skönhetsbranschen är en industri som ständigt växer. Fettsugningar, injektioner, laser och tandblekningar – viljan att förbättra utseendet är stor. Allt fler människor genomgår behandlingar som i vissa fall kan innebära betydande hälsorisker.

Då marknaden delvis är oreglerad finns det risker när man väljer behandlingsmetod eller yrkesutövare. Det saknas också tydliga regler för vem som ansvarar för eventuella skador och problem som kan uppstå.

Socialstyrelsen har varit drivande i att få till stånd en reglering för att ge konsumenter och patienter ett bättre rättsligt skydd. Vissa skönhetsbehandlingar kräver medicinsk kunskap och erfarenhet, och Socialstyrelsen anser att det är viktigt med en tydlig lagstiftning även när ingreppen utförs utanför hälso- och sjukvården eller tandvården. Socialstyrelsen ser också att det behövs bättre information om behandlingarna. Informationen bör vara både saklig, komma från oberoende källa samt vara lättillgänglig.

I fjol kom ett betänkande med lagförslag från regeringens särskilda utredare som gjort en översyn av skönhetsbranschen som involverar många olika aktörer och myndigheter. Ännu är det inte klart vilka roller de myndigheter som berörs kommer att få.

Nya metoder behöver sättas under lupp för att värna patienter och kunders säkerhet. En metod på frammarsch, som kallas PRP (även ”vampyrmetoden”), innebär att man centrifugerar blod för att utvinna blodplasma som sedan appliceras under huden för hudföryngring eller i hårsäckarna mot håravfall. Metoden används sedan länge inom medicinen för att påskynda läkningen, men vi vet mycket lite om effekten och eventuella risker vid estetiska tillämpningsområden.

Vad gäller tillämpligt regelverk är det tveksamt om metoden faller in under vävnadsdirektivet eller bloddirektivet. Centrifugen betraktas heller knappast som en medicinteknisk produkt, om den inte används i medicinskt syfte.

Ett annat exempel är ultraljudsbehandling för fettreducering. Inte heller när det gäller denna metod kan myndigheten uttala sig om effekterna eller riskerna. Medicinska experter framhåller bristen på kunskap och evidens.

Marknadskontrollrådet är ett lämpligt forum att adressera dessa frågor som berör flera myndigheters ansvarsområden. Så länge vi inte har en tydlig lagstiftning som reglerar ansvaret kan vi inom detta forum samverka för att hitta en gemensam tolkning av lagen, tillsammans bevaka utvecklingen och uppmärksamma varandra på metoder och produkter som innebär risker eller saknar de effekter som marknadsförs. Vårt gemensamma mål bör vara att stärka skyddet för alla som genomgår kroppsbehandlingar som kan innebära betydande hälsorisker.

Olivia Wigzell, Socialstyrelsen

Tillgången på bostäder har det senaste året varit den allt överskuggande frågan för Boverket. Samarbetet mellan myndigheter under vårens Sverige tillsammansarbete har lyft våra egna kompetenser och bidragit till ett enat budskap till samhället. Det har dessutom haft synergieffekter genom att skapa nätverk som medger enklare kontakter mellan oss som arbetar med olika pusselbitar av bostadsförsörjningen.

Samverkan mellan aktörer är en framgångsfaktor inom många andra av Boverkets arbetsområden, och marknadskontrollen är inget undantag.

På nationell nivå är marknadskontrollrådet väldigt viktigt. Myndigheterna har möjligheter att diskutera processfrågor med varandra även om våra kompetensområden är väldigt olika.

På europeisk nivå arbetar Boverket med systermyndigheter från andra europeiska länder. Basen är att höja blicken och se en större bild, hålla varandra informerade om aktuella insatser. Den stora vinsten kan vi se i möjligheten att kunna lyfta knepiga frågeställningar och komma fram till gemensamma bedömningar som ökar transparensen och främjar den fria rörligheten på den inre marknaden. Diskussioner och idéer görs konkreta genom gemensamma projekt.

Sist men inte minst så är samverkan inom myndigheten också viktig. Boverkets olika uppdrag och våra mångfacetterade kompetenser bidrar med olika infallsvinklar mot samma mål. Vi måste ha en helhetssyn och tänka långsiktigt även i akuta och kortsiktiga arbetsuppgifter. Marknadskontrollen kan bidra till ett mer resurseffektivt byggande genom att stärka konkurrensen och öka den fria rörligheten.

Jag tror att om det samarbete som finns får utvecklas och växa ytterligare, då kommer vi tillsammans att möjliggöra ett samhälle som tillgodoser både de akuta och de framtida behoven inom bostadsmarknaden.

Janna Valik, Boverket